studentköket | när du tröttnat på nudlar…

Mitt matintresse föddes när jag fick jobb som allt-i-allo på ett Skånskt pensionärskollo. Skitenkelt jobb tänkte jag när jag åkte ner. Glida runt i solgasset på nån slags herrgård i Falsterbonäset och få världens fetaste solbränna. Jag fick halvt rätt om den sommaren. Solen sken så hårt att vattningsförbud utfärdades och pojkspolingen Ud-Din från Vårby hamnade i köket.

Min första vånda blev att koka gröt åt sommargästerna. Gröt! Hur många betongbarn kan koka havregrynsgröt? Jag kunde det förvisso inte. Men hey, jag gav det ett försök medan jag sprang runt och ordnade med kallskuret, bröd och annat som skulle ut. Färdigskivat bröd går liksom inte att sabba (tror jag). Inte när du skämts bort med gener från Finlands djupaste skogar, eller nåt…

Nuf background, det blev lite rock den sommaren ändå. Kökschefen såg nån slags potential i mig. Övertygad om att killen måste sett fel lärde jag mig ändå något om honom. Chef M gillade inte desserter, pâtisserier. Så lyckades han inte heller få ordning på söndagens chokladmousse, det var så klart kökselevens fel. Det som gick ut till efterrätt var alltså nån slags semifreddo med men utan gelatokänsla. Lite som mjukt vispad grädde med chokladsmak.

När jag vågade på mig samma mousserecept senast gick det förvånansvärt bra. Har vuxit lite grann under åren som gått, så pass att jag vispade upp grädden helt för hand. *Applåder?* Brände heller inte chokladbasen och kom ihåg att toppa det hela med lite Valrhonakakao. Önskar jag haft cash till finare choklad men kakao duger. Det blev så vansinnigt gott detta att jag bjöd korregrannen på det jag trodde skulle bli över.

Kökshistorier kräver lite missöden för att bli trovärdiga, så också denna. Den tänkta kaffegästen uteblev nämligen! Så jag drack min espresso, avnjöt lunchdesserten och fortsatte plugga. (Dvs jag tog en långlunch innan jag ägnade mig åt Ebba von Sydows blogg. Ja, ja… jag skämtar.)

Nåväl, receptet på härligheten kommer här:

Chokladmousse – utan fusk, gelatin och köpepulver (6 portioner)

½ dl valrhonakakao

1) Smält chokladen i vattenbad. Vispa grädden hårt (ger stora biceps).

2) Vispa samman ägg och florsocker i en bunke, tillsätt den vid det här laget flytande chokladen.

3) Vänd samman alltsammans, med slickepott, försiktigt men väl.

4) Portionera i små coctailglas eller vad du nu föredrar. Inte för stora portioner! Ställ kallt i minimum 30 min.

5) Garnera med riven pistagenöt, apelsinzest, eller varför inte några chokladdoppade kaffebönor?

Efter år av förtvivlan hos bönder och löje hos övriga har EU tagit ett steg närmare verkligheten. Nu släpper man på formkriterierna för grönsaker och viss frukt. Ett litet steg bort från GMO-lobbyn. För vem bryr sig om krökningsvinkeln på morötter och potatis eller storleksjämnheten på sommarens jordgubbar. Gör du?

Källa: DN

Recept har aldrig lockat mina handledare. De har med berått mod bytt ut både späckfrukter och kryddor. Smaken är det viktiga, vägen dit ska vara så enkel som möjligt – utan konstigheter och fusk.

Allt klart och betalt så långt. Ändå tycker jag om att göra helt fel med flit. Som när jag envisades med att lägga spraygrädde på allt jag åt en sommar på Furubo. Hit eller miss? Köksmästaren skrattade och kallade mig saker.

Spännande nog finns det andra som lyckats utan recept. Flygfraktaren Ove Jacobsson till exempel. Mannen som på 70-talet slängde samman en middag bestående av kyckling, bacon, bananer, jordnötter, chili OCH, viktigast av allt, vispgrädde.

Vispgrädde i mat? Det låter bisarrt men så blev det och en svensk klassiker såg dagens ljus. Receptet gick i tryck första gången i Allt om Mat #13 1976. Numera serveras denna märkliga komposition under namnet Flygande Jacob på såväl lunchhak som barnkalas.

Ett litet steg för Ove, ett stort steg för mathistorien? Nej, men i alla fall en kul anekdot om en rätt rolig maträtt. Och svar på en lunchfråga som diskuterades under matmässan i helgen.

Källa: Manne som läst Jonas Hellings På svenska bord 1970-2000 Tidernas Mat, Stockholm : Nordiska Museet 2000 (s. 137)

Expressen är de första jag möter på Stockholmsmässan. De tjålar kvällstidning och italiensk kokbok för en tia. Sexigare än så blir inte Det goda köket. Samma köldfrossa som drabbat bostadsmarknaden verkar spöka på tiotusentals kvadrat mässyta i Älvsjö.

Hetaste gästen – SvD:s redaktionschef Mats-Eric Nilsson – ska tala om fustket med vårt dagliga käk. Om E-koder, och dyr haussad blufftryffelolja (tryffel löser sig inte med olja).

När jag var här sist träffade jag ”alla” som är nåt i branschen. Från Årets kock och Lisa Förare Winblad via danska ambassadören till den italienska snubben som handkavlade pasta, och så legenden Jan Hedh. Jag namedroppar inte för att få kändiscredd. Slängde mitt autograf i mellanstadiet. Men i helgen verkade eliten stannat hemma (på respektive krog).

Ur den bredd som faktiskt antyddes räknade jag till halvdussinet ”vi kör hem diskmedel/eko-grönsaker/fisk”. Några stackare som sålde gjutjärnspannor och patenterade grötvispar i silikon. Däremellan några välnischade japaner, franska ostdiskar, oljebodar och dessertpalatset Xoko. Så långt rätt mediokert, ingenting som öppnade mina ögon särskilt stort. Kanske för att jag är rätt ointresserad av alkohol och därför förvånas av att halva mässhallen verkade rymma vodka, must och barverktyg.

I landet som presterar 350 kokböcker om året borde väl åtminstone Mat-Tina hinna förbi lite vanliga dödliga konsumenter. Men nicht, niente. Gastronord var ett business-to-business event som råkade inträffa före lågkonjunkturen var ett faktum. Medan fler (och dyrare) ekologiska produkter var en positiv nyhet för alla. Nu går jag hem med frågan vem som äger marknaden, konsumenten eller producenten.

I lågkonjunkturens spår verkar italiensk mat vara det sexigaste, och säkraste, marknaden kunnat visa fram. Det och halvkända designern Simon Davies från tv3, utrikesministerns deli-fru tänker jag inte nämna vidare.

Sorry Stockholmsmässan, ni kan bättre!