studentköket | när du tröttnat på nudlar…

”När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där.” (Ernst Kirchsteiger)

Nog för att Elsa brukar övernatta under köksbordet men vårt kök har ändå länge känts slitet. Tyvärr har tidens (eller burfåglarnas) tand struntat i allt som heter patina. När du inte längre kan skilja mellan tapeten och bakplåtspappret… då får man hoppas att semestern räcker till renovering.

Med mor på semester i Finland började jag alltså riva tapet i hennes kokvrå. Till syrrans stora förtret bör tilläggas. Hon gillade heller inte när jag drog in en ny armatur förra sommaren, så det förvånade mig inte. Efter att halva väggpapperet blötts ned började jag ångra mig så smått. Ågren stack in huvudet och undrade vad jag gett mig in på. Kanske hade han rätt.

Jag bestämde mig för att utmana min dåliga självkänsla och fortsatte. Vägg för vägg, våd för våd. Sanningen att säga dubbeljobbade jag mot balkongen också. Har länge trånat efter en ljus plats att ta matbilder på. Så  jag tapetserade om och lackade väggpanel om vartannat. Rätt skönt med lite omväxling. Efter att ha ersatt en del pannor och grytor var köksväggarna den logiska efterföljaren.

Fredag morgon väcktes jag tidigt, tidigt av syrran. Tydligen skulle Mrs Ud-Din komma hem samma bara någon timme senare. Snabbt ur sängen och ut i lägenheten för att putsa, sopa och feja undan alla limrester och naftaflaskor. På med en kanna kaffe och ut med fågelburen på balkongen (billigt sätt att lura ut mor i uterummet?)

Tusen kronor och några timmars jobb om dagen under en veckas tid. Mer än så kostade inte årets sommarprojekt. Nu murade jag varken rök eller bytte ut vitvaror men som semestergig funkade detta över förväntan. Och modern? Hon blev nöjd nog med köket. Att balkongen gått från 70-talsbrunt till bländvitt mottogs också det med öppna armar. Till och med katten gillar det.

svgallery=kitchen

Självförtroende kan både hjälpa och stjälpa en kökslärling. Framåtanda uppskattas av chefer så länge du respekterar deras uppsatta gränser. Ett ”Oui, Chef!” från botten av magen hellre än i målbrottsfalsett är ett smidigt sätt att få nya utmaningar. Klara dem någorlunda och du kommer inte att hånas när personalölen hälls upp efter stängning. Kvittra på i falsett och du kommer fortsätta kärna ur lök och koka kikärter till hummus tills du… a) går hem, b) säger upp dig och därefter går hem, eller c) blir ihop med kocken (läs: fått ihop det) och därför befordras till salladsstationen.

Då jag idag bevisligen är crazy nog att tacka ja till utmaningar vågar jag nu, peppad av Jesper och Mackan, beröra mitt mindre passionerade förflutna.  Anyhow, när jag var ännu yngre och ännu var en mvg-ambitiös student hade jag om möjligt ännu sämre koll på hur man sålde in sig hos söta flickor. Man skulle kunna säga att filmen ”Borta med vinden” utgjorde grunden för det jag visste om kärleksfulla relationer.

Med risk för ännu en fadäs i köksbrödernas sällskap återvänder jag nu alltså till min högstadieskola. Åter till åttonde klass, närmare bestämt till den 11 september 2001. För medan andra bänkade sig framför extrainsatta nyhetsinslag upplevde jag mitt livs första (oh, really?) uppraggning. Ägnade, som alla coola kids, några timmar i veckan på den lokala musikskolan.

Till skillnad från grabbarna i det tuffa gänget lirade jag fagott i en blåsorkester, inte trummor i ett råhäftigt garageövande rockband. Tisdagen den 11/9 hade vi övat och allt var rätt chill. När jag återvände den 18:e fick jag mer uppmärksamhet än vanligt av den blonda tvärflöjtisten. Här kommer ännu en antik lärdom: alla tjejer jag ömsesidigt intresserat mig för har spelat piano, tvärflöjt eller båda dessa. Detta var donna nummer ett i denna skara.

Det hände inte särskilt mycket den kvällen annat än att vi rätt oskyldigt lattjade runt på skolgården medan alla andra bladat hemåt. Hon väntade på att plockas upp av sin mor. En mor som klokt nog var något försenad just denna kväll. (Eller också märkte vi inte av henne tidigt nog). Nåväl, någon vidare romans utvecklade sig aldrig. Minns vagt (dvs glasklart) att vi bestämt att ses på nåt diskotek en fredag.

Väl framme på stället insåg jag att tjejen misstagit min blyghet för självförtroende. Jag var en osäker ung pojkspoling i ett hav av likasinnade högstadiekillar. Hon hade hemmaplan och verkade känna typ alla killar. Jag pallade inte konkurrensen utan tog sista bussen hem.

En som pallade trycket ett tag för att senare försvinna från radarn lika fort som tvärflöjtisten var Craig David. Innan han tuffade till sig släppte Craig den låt som kanske bäst beskriver känslan hos en fjortonårig kille som med brustet hjärta knatar genom Huddinge centrum på väg till bussen. En regnig höstkväll. Smörigt och helt totalt, på gränsen till queer- eller emomässigt, hjärtskärande.

[flv:http://www.youtube.com/watch?v=fuNqDBstipU 480 360]

Det här inlägget provocerades fram av en idépost från Mymlan.