studentköket | när du tröttnat på nudlar…

Hann knappt in i köket förrän stanken nådde mig. Denna odörexplosion av surnat fett och smuts. Smuts jag lovat ta itu med ”imorgon” när jag gick från jobbet klockan 20 igår. Fick alltså knäa mig ner på golvet och börja montera ur golvbrunnarna. Efter sisådär fem pass i diskmaskinen luktade plasten inte längre illa. Motsvarande antal varv fettlösare gjorde också underverk för avloppet. Det var som att se mig före/efter lördagstvagningen, men i doftväg.

Torsdag är fiskdag. Inte nog med att avloppen ville mig ont – jag hade också glömt flytta fisken från frysen till upptiningskylen. Försening följde alltså på försening. Inte ett populärt tema, varken för mig eller förskolebarnen. Tider är till för att passas. Bestämde mig ändå för att dubbelpanera hajmalen (pangasius hypophtalmus) och skickade ut denna med potatis och ingefära-crémefraiche. Svensk sommar med en lätt doft av Asien.

Tröttheten från onsdagens strapatser hängde kvar. Detta till trots lovade jag att jobba på Orvars krog på Norrlands nation imorgon. Ett löfte jag tvangs ta tillbaka när jag vaknade sent på eftermiddagen. Hade helt enkelt somnat vid hemkomst efter jobbet och kände mig helt ur gängorna. Ny arbetsplats, egen (oslipad) planering, sommarvärme och tunga lyft har gjort sitt för att slita ned min tunna pakistanska kroppshydda. Inte ens min finska sisu kunde ha få mig att gå till jobbet på fredagen.

Slitsamt eller inte. Jag är ändå glad över att ha ett jobb att gå till. Särskilt på ett fräscht och trivsamt ställe som Ekbacken. Detta är en arbetsplats jag kommer ha svårt att lämna.

Nog för att Bibeln är min viktigaste bok men i receptväg ligger den i lä. Sedan senaste Londontrippen har jag drägglat över Larousse Gastronomique. Ett slags nationalencyklopedi över mat. När nu dollarn känner sig tokdeprimerad hade jag tänkt köpa kolossen men hejdade mig i sista sekund.

Liksom den klassiska musiken har Royal Albert Hall har västerländsk matkultur storheter som CIA – Culinary Institute of America. Liksom muslimerna har Koranen har jag numera The Professional Chef, kursbok vid just CIA. Vid tillfället då jag beställde den kostade den för övrigt 270 kronor – som en halvdyr huvudrätt i Uppsala. (I skrivande stund tar AdLibris 450:-). Så, är den bättre än Annas och Husmoderns grundkokböcker? Ja, det är den.

Det enkla faktum att författarna lär dig att cicelera champinjoner till små miniatyrparasoll får det att riktigt krypa i min knivhand. (Halvt av rädsla för allvarliga skador). Överlag är denna köksbibel ett formidabelt uppslagsverk. Med bilder på alldeles gyllengula omeletter och utförliga beskrivningar av vad respektive bakingrediens spelar för roll i bröd.

Jag får inte en krona för att berömma denna 3-kilosbjässe. Tvärtom har jag betalat för att få ett halvt träd med bokstäver på. Vettiga bokstäver. Särskilt som detta kanske är nummer fyrtio i min kokbokshylla. Låter det lite lätt rubbat? Visst gör det väl det. Men så har jag en hel del teologi i mina hyllor också. Lite grann för magen, mycket för själen.

Ska du alltså köpa en (till) kokbok i år – låt det bli CIA’s standardverk. Se det som en investering lika viktig som din kniv (du har väl en vettig kniv?). Eller gör som mina modebitna studentgrannar – räkna av boken på flera år. Har jag kvar mitt exemplar om tio år har den trots allt inte kostat mer än 27 kronor per år.

Vill du provläsa kokboksmammuten kan du göra det i högskolans bokhandel.