Funderar lite grann kring hennes sätt att argumentera på Newsmill och tycker mig ana ett outtalat mönster. I ena artikeln hävdar Jenny Beltrán att Tito behandlats illa under strafftiden eftersom han är oskyldig. I nästa debattartikel menar fru Beltrán att kvinnor som utnyttjas av rika, berömda män borde skylla sig själv. Den som accepterar champagne och komplimanger måste ju också betala för sig. Hon sänder ju ut signaler.

Här tycker jag mig ana ett välbekant psykologiskt mönster. En försvarsmekanism för att överleva. Det handlar, med retoriska termer, om status finitionis (handlingen är inte brottslig) och relatio criminis (offret orsakade själv skadan):

En kvinna gifter sig med en rik och berömd man. Maken åtalas och döms för sexuella övergrepp, mot sitt nekande. Hustrun menar att  kvinnor som låter sig våldtas av rika och berömda män får skylla sig själv. Handlingen var inte brottslig och förresten var det offrets eget fel att det hände!

Tito kan vara en av dem som dömts trots sin oskuld. Frågan bör ändå ställa sig – kan det ibland vara offrets egen förtjänst när någon våldtas, misshandlas eller hängs ut som hora?

Jag tycker inte det. Om våra jurister, till vilka Jenny Beltrán hör, tycker det – då är vi illa ute.