“Jag, liksom många andra män i min generation, är ovan att visa känslor. Men jag vill säga till alla som känner så: Våga visa svaghet, värme och känslor.” (Kungen, 2005-01-10)

Jämställdhetspendeln har svängt. Efter åratal av kvinnliga perspektiv släpps nu äntligen männen fram i mediebruset. Jag menar det rent bokstavligt. Men inte vilka män som helst, nu lämnas utrymme för de kännande männen. I tv-serier Entourage, där det är killarna som oroar sig för hur utseende, framträdande och rent vardagstjafs.

Det senaste utropstecknet på vägen är Pittstim, en antologi om manlighet signerad Zanyar Adami och Inti Chavez-Perez. De två har pressat tidningen Gringos redaktionsgrav och den närmaste bekantskapskretsen på högst personliga (och ibland privata) reflektioner kring manlighet. Om killar som blir sexuellt utnyttjade, olyckligt förälskade eller bara slåss för njutnings skull. Här samsas hockeyminnen med funderingar kring Valerie Solanas SCUM-manifest.

Namnet till trots är detta inte en särskilt politisk bok. Den innehåller få, om några, referenser till feministbibeln Fittstim. Trots eller tack vare detta är texterna lätta att ta till sig för mig som kille. Jag kan ömsom känna igen mig och ta avstånd från författarnas upplevelser. Här, i blandningen av högt och lågt ligger textsamlingens stora behållning. Pitt stim är inget manifest för den moderne mannen, det är snarare en resumé – en CV – över erfarenheter av åtråvärda men ihåliga ideal.

Hade jag själv fått skriva ett kapitel hade det kunnat få handla om det förbjudna intresset för dans. Om hur jag som knubbig sexåring tog min enda lektion i klassisk balett. Både brorsan och syrran ägnade några år åt denna konstform, själv tyckte jag det var svårt och tråkigt. Något jag nu, med slankare proportioner, kan komma på mig själv med att ångra. Känner mig lite grann som Bart Simpson då han upptäcker just balettdansandet (givetvis förklädd). Men riktiga killar ska väl träna styrka och lira fotboll.

Tillbaka till boken som ger plats åt knarklangare, otrogna, fega, blodtörstiga män försöker ge en bild av att vara ung man. Jag kan förstå om detta låter som århundradets flopp. Det hade jag själv tyckt om avsändaren varit en annan än ett vinstdrivande Bonnierförlag. Klart berättelserna är redigerade för att vara intressanta, säljande. Plockar man femton drivna ynglingar får man också en säljande samling. Mycket få pekpinnar – desto fler öden att skratta sig harmynt åt eller förfäras av.

Detta mina damer och herrar är en god bok för bussresan eller fikarasten. Särskilt för dig som tror att dagens ungdomsgeneration består av samvetslösa små broilers.

Andra som kommenterat Pittstim: Fredrik Hertzberg (SvD), Daniel Levin (GP), Malena Rydell (DN), du själv?

Ett spöke går runt Europa – efterkrigstidens spöke. Med jämna mellanrum flyter sanningar om andra världskriget upp till ytan. Sanningar så tabubelagda att få tidigare velat röra vid dem. Själv uppvuxen med finsk mor känner jag mycket väl till att där finns sådant som bör lämnas därhän. Sånt hennes föräldrar och deras inte velat diskutera. Hos äldre bekanta känner jag igen samma mönster, frågor som besvaras med tystnad.

Ibland får dessa förbjudna frågor uppmärksamhet. Henrik Arnstad grävde i den finsk-svenska, civila spanjorer i sin, och nu har Jörg Friedrichs börjat gräva i den oskrivna tyska historien. När tidigare nedtystad historia uppmärksammas tycks det ta hus i hemligheternas helvete. Det är som när Lars Noréns dagbok publicerades tidigare i våras – det sätts skottpengar på brevbäraren. Fullt förståeligt givetvis. För alla berättelser är inte lätta att förhålla sig oberörd till.

När vår närtidshistoria skrivs om berörs vår egen verklighet. Om civila tyskar inte bara var bödlar utan också offer – vad händer då? Eller om Finlands högborgerlighet verkligen sympatiserade med nazisterna och därför ville alliera sig med dem? Då väljer en del, som docent Erkki Maasalo, att fortsätta förneka medan andra accepterar det nya. Problemet med båda dessa förhållningssätt är att anonyma civila kommer till skada. Finska, spanska och tyska veteraner – för att nämna några – har trots allt levt under status quo genom årtiondena.

Är det då rätt att börja röja för länge sedan mumifierade lik ur samvetets garderober? Hade Lenin rätt när han sa att man behöver knäcka några ägg för att göra omelett? Själv tycker jag mest att det verkar jobbigt oavsett vilken väg man väljer. För både den som talar och den som tiger har rätten på sin sida, rätten att känna sig kränkt.

“Men jag tror att kyrkan som arbetsplats behöver förändras. Möjligheterna till att själv kunna påverka arbetet måste bli bättre. För att Svenska kyrkan ska överleva måste man se till de idéer de anställda har.” (Omar Ud-Din intervjuad i Dagen, 3 april 2008)

Blev igår uppringd av Therésia Erneborg på tidningen Dagen . Hon skrev på nån story om Svenska kyrkans nya kollektivavtal. Gjorde misstaget att svara direkt hellre än att be henne ringa upp en stund senare. Hade det varit andra än Dagen hade jag fått oroa mig storligen för resultatet.

Nu blev resultatet rätt okej ändå. En halvlång pryl om avtalen som jag fått färga med lite framtidsutsikter. Några korta citat utifrån det jag faktiskt tycker. Artikeln finns att läsa på tidningens webbplats .

“Just denna väg gick Israels folk i Sinai öken, på sin väg från slaveri till frihet för snart tre tusen år sedan. Jämförelsen är oundviklig vid anblicken av denna procession: människor, getter, höns, bylten, skottkärror…“

Det sägs att man har slutat predika över gamla testamentet, åtminstone i den kristna världen. I dagens DN målar Nathan Shachar bilden av de nya utvandrarna kring konungarnas dal. Lågmält, meditativt och läsvärt.

Dagen till ära avslöjar sifo att sju av tio svenskar är för samkönade äktenskap. Annelie Enochson (kd) är inte en av oss. Undersökningen stämmer inte överens med den “känsla” hon fått när hon diskuterat saken. Read the full story

När SvD idag intervjuar rektorn för Didaktus Norrmalm, skolan där Ricardo Campogianni läste, är reaktionen sval. Han verkar närmast irriterad över att skolans varumärke förknippas med gatuvåld.

- Man kan inte älta det hur länge som helst, säger han.

Read the full story

Dagen nämner fallet med prästen K-G Larsson som lämnat Svenska kyrkan. Ett beslut som lett till att Larsson med stor sannolikhet blir av med sitt ämbete. Larsson själv hävdar att prästämbetet är livslångt och aldrig kan fråntas honom. Där går han dock på en mina.
Read the full story

Läser i DN att T-Rinkeby stängs tidigare kvällstid. Läser detta och påminns om Mustafa Cans sommarprat. Det som handlade om hans mamma, och om hans uppväxt i Falköping. Read the full story

Den som lyssnat till Reinfeldts jultal hör tydligt att Carin Götblad vore idealisk som ny rikspolischef. Uttryck som “medborgarnas rikspolischef” och “lyssnar till ungdomars kritik” låter som en beskrivning av just länpolismästaren i Stockholms län. Samma ord lär återkomma i platsannonsen för den nämnda positionen. Skönt på flera sätt… särskilt om Götblad väljer att tacka ja.

Insåg såhär i jultider att ad hoc är en smidigare metod än strikt planering. Här kommer alltså några rader ur bloggar jag följer med viss oregelbundenhet:

Ingvar Carlsson, Lena Hjelm-Wallén och Allan Larsson. Kompetenta och respekterade personer i samtliga tre fall. Men det intressantaste med denna socialdemokratiska lista var inte vilka socialdemokratiska namn man förde fram – utan vilket socialdemokratiskt namn man inte förde fram.

Carl Bildt gör en Kent och kommenterar dom som försvann. (Kategori: Stjärnhov)

“Men medan förarna på röda linjen sitter med sina arbetsgivarjulklappar och tillkämpade, stela leenden kan kollegerna på gröna banan brett flinande glädja sig åt en riktigt god jul. Där har nämligen, enligt de uppgifter som nått Hatbloggen, den famösa punktlighetsbonusen utfallit. [...]kan dessa nu kvittera ut en rundlig julpeng (6 000 pix, har vi hört). “

Ola och Qarola verkar inte köra tunnelbanans gröna linje i Stockholmstrafiken. Men, men… 6000 kr i bonus låter fräscht.