Ibland behöver vi alla vara offer. Offer för rasism, ojämställdhet, fördomar. Oftast behöver vi det inte alls, vi behöver motmänniskor som pushar och peppar oss till nya stordåd. Som att se oss i spegeln och inse att den jag ser är jag och jag är värd något.

Pastor Carin Dernulf, Centrumkyrkan Sundbyberg, är något på spåren när hon erkänner att hon själv varit livrädd för att predika. “Inte kan väl jag förmedla Guds ord.” En vanlig inställning hos många som lever på att förkunna. Predikan blir då heller ingenting annat än ett stort utropstecken – här står jag och vågar inte säga något. Annat än att Gud älskar alla… Gärna citerat från någon annan.

Kvinnor som inte själva vågar borde ändå ha en lista på fem andra kvinnor att rekommendera, säger hon senare. Vilken modig människa. Som vågar erkänna att där finns andra som kanske kan. Allt hänger inte på mig; även om jag inte är färdig, kanske där finns andra som kommit längre.

En annan våghals är brandmannen Lasse Gustavsson som kom över sina brännskador. Blev arg och frustrerad för att senare börja föreläsa. Med en skinnlapp till näsa, fingerstumpar och utan riktiga öron. Som vågat inse att han är någon och att hans erfarenheter är värda något. För oss normalstörda människor som hellre stirrar i smyg på den “annorlunde” än frågar vilken slags helvete han varit med om.

“Ursäkta om jag stör, men jag ser att du har ett bandage över hela huvudet…” Det är kanske inte artigt. Men om artighetsfraserna utgör ramen, då får vi kanske själva stå för undantagen. Undantagen som gör oss mänskliga. “Luminous beings are we, not this crude matter.” som Yoda säger, i Stjärnornas krig. Där finns mycket hos mig själv jag skäms över, desto mer jag vet att andra uppskattar.

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=200653

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/halsa/kan-bara-andra-mig-sjalv-inte-andra_4146713.svd

Jag fick ett sms när jag var som mest deprimerad, för några år sedan. Det innehöll ett citat av biskop Caroline Krook. En bön eller viskning jag ofta sänt vidare eller själv mumlat ur förtvivlan:

Det finns ögonblick
då man inte längre väntar
på någon ljusning.

Mörkret är så mörkt
att man börjat acceptera det.

Gråten och klagan är slut,
kvar finns bara den torra tomheten.

Så plötsligt just i den tomheten
finns Du –
min Herre och min Gud.

Jag fick ett erbjudande om att resa iväg till Thailand mitt i mörkaste november. Halvless på teologistudierna och allt meck med CSN tackade jag ja utan att egentligen veta vad jag gav mig in på. Drabbades av en intelligensmässig blackout och packade ner det lilla av sommarkläder jag hade i Uppsala.

Nu, efter en månad i charterparadiset Pa-Tong på Phuket känner jag mig mest lite överrumplad. Inte så mycket av tillvaron på ön utan av hur mycket jag lärt mig om mig själv av att inte vara hemma i Stockholm/Uppsala. Om hur mycket jag har förändrats sen jag egentligen drömde om att resa utomlands och leva ur hand i mun.

För det hände en del annat i november. Jag insåg att jag förälskat mig i min närmaste tjejkompis. Det otroliga inträffade – hon berättade att hon fallit för mig. Instant happiness – fram tills jag faktiskt reste iväg. Sedan jag landade har inte en dag passerat utan att jag känt mig malplacerad. Jag har förlorat arbetsglädjen dag för dag och mest av allt längtat hem till Skype och vardagssamtalen med Henne.

Det må låta märkligt men jag har alltid sett tvåsamhet som en utmaning. Idag vill jag ingenting hellre än att kunna smyga ner en barnsligt textad post-it-lapp i hennes senaste pocketbok. En sån otrolig förändring i mitt sätt att leva. En ensamvarg som fallit hårt och landat i ett mjukt och fluffigt moln.
Är väl Hammarskjöld som sagt att den längsta resan är resan inåt. Smart kille.

Hon ser ganska svag och blygsam ut. Talar vacker svenska med en färg av balkanaccent. Tittar rätt ut i rummet liksom för att möta så få blickar som möjligt. Ändå verkar hon påtagligt orädd och stark när orden väl vågar sig över hennes tunga och ut i det panelklädda rummet.

- Egentligen kom jag hit för att lyssna. Så kom jag att tänka på dem jag haft runt mig medan jag varit sjuk. På alla dem jag sårat genom åren.

Nu förstår jag mitt eget motstånd mot att gå som anhörig på ett AA-möte. Skälet till varför jag inte kom iväg förrän det nästan var för sent för att jag skulle hinna traska över city till möteslokalen. Det är svårt att hålla sig neutral till svåra livshistorier. Det är också påfrestande att hamna mitt i någons tillfrisknande.

- …till slut orkade ingen med mig längre. Hade lurat så många, stulit av så många av mina bekanta. Det var då jag bestämde mig för att jag inte ville dö, jag ville börja leva.

Någon har sagt att det sker en underjordisk väckelse inom AA. Jag vet inte om jag tror på väckelserörelser. Däremot tror jag på kraften i att dela med oss av våra erfarenheter. Och på att lyssna in andra utan att värdera, döma eller besvara. “Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag” står det i Galaterbrevet, ibland behöver vi göra tvärtom – våga öppna oss och lätta varandras bördor.

Tolvstegsrörelsens styrka och svaghet ligger i anonymiteten. Så länge förtroendet finns kvar vågar vi berätta, lasta av oss det som tynger och få hopp ur andras styrka. Men för den som vill försöka rädda andra utan att börja hos sig själv finns lite att hämta hos AA. Allt börjar hos dig själv.

Har du bestämt dig för att leva?

Fotnot: anonymiteten är en av AA:s grundvalar. Citaten är autentiska men det sagda ordet är viktigare än vem som sagt det.

“Mitt i livet händer det att döden
kommer och tar mått på människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta.”

(Tomas Tranströmer)

Ett msn-meddelande. Så gjorde sig döden senast påmind. En bekant som flaggade sorg i statusfältet. Först trodde jag det handlade om skämt datorspelare emellan. “Haha, nu dog du! Ska vi spela igen?” Verkliga dödsbud får man via allvarliga röster över telefonen, eller spänt sittande mitt emot en allvarlig vuxen.

Allt gick så fort. Några minuter senare hittade jag hans facebooksida (som en anslagstavla på internet). Där samlades minnesraderna. Glada minnen, korta utrop av sorg och saknad. Sida vid sida med senaste semesterbilderna samlades avsnitten ur vår gemensamma dagsländetillvaro. Studentbilder, vimmelfoton från krogkvällar, små blinkande nallebjörnar från sörjande vänner.

Slänger iväg ett mail för att stilla min egen oro, klär ut mig till administratör. Tänker att om jag bara får veta var och när begravningen sker behöver jag inte känna. Klarar jag av det rasar inte tillvaron. Håller jag mig upptagen med annat. Behandlar det här som en vanlig händelse i veckoalmanackan. Då slipper jag sakna, ångra och älta. Men det finns inga “quick fix” mot livets vassa kanter.

Ici égalité (här jämlikhet), står det över ingången till en kyrkogård i Schweiz. Döden är sig ständigt lik, men sorgen är alltid individuell. Privat, avskild i en av hjärtats abonnerade rum. En svårbegriplig känsla av att någon vi älskar inte längre finns hos oss. Som i en kurragömmalek utan slut. Återstår för oss att hitta tillbaka till den belysta vägen bortom barndomens lekplatser. Gråta oss torrögda, för att med tiden gå vidare.

Nån sa att det måste vara skönt att vara troende när man förlorat en god vän. Visst är det så. Att hoppet om ett liv bortom lidandet skänker tröst mitt i det svåra. Just nu känns det framför allt tryggt att få vila i alla de människonära berättelser Bibeln rymmer. Som berättelsen om hur svårt Jesus och hans bekanta Marta och Maria sörjer sin vän Lasarus som dött. I berättelsen väcker Jesus upp Lasarus från de döda, som en förhandsvisning om hur han, enligt kristna, en gång ska uppväcka oss alla.

Bortom stelheten och de gammalsvenska orden kändes den katolska begravningen också rätt behaglig. Där fanns en lugnande känsla av ordning. I sorgens kaos fanns tröst i att det finns riter också för det svåra. Utstakade vägar, etapper att kryssa av – i sin egen takt. Psalmer för att genom musiken ge uttryck för känslor vi har svårt att uttala, böner som tröstar. Texter som förenar vår sorg och smärta med dem som gått före och dem som kommer efter. Från evighet – till evighet.

Tydligast för mig själv förblir minnesfilmen av hur jag lägger ned rosorna i rött och vitt på kapellets kalla stengolv. Möter hans blick i ett fotografi som står mitt emellan en gravkrans och ett mjukdjur. Ett mjukdjur, på en tjugofemårings begravning – för att vi alltid förblir barn i våra föräldrars ögon. Framför mig, mellan ännu fler blomster, ligger kistan under ett violett överkast. This is real. Han kommer inte att ringa igen, inga sms, inga mail… (offline).

Fotnot: Fotografen, sonen, brodern och gode vännen Rodde dog i en bilolycka en helgmorgon i oktober. Han blev 25 år gammal. Kaddish*, är en bön som enligt judisk tradition bedes efter dödsfall.

Relaterat: Dagen

“Jag, liksom många andra män i min generation, är ovan att visa känslor. Men jag vill säga till alla som känner så: Våga visa svaghet, värme och känslor.” (Kungen, 2005-01-10)

Jämställdhetspendeln har svängt. Efter åratal av kvinnliga perspektiv släpps nu äntligen männen fram i mediebruset. Jag menar det rent bokstavligt. Men inte vilka män som helst, nu lämnas utrymme för de kännande männen. I tv-serier Entourage, där det är killarna som oroar sig för hur utseende, framträdande och rent vardagstjafs.

Det senaste utropstecknet på vägen är Pittstim, en antologi om manlighet signerad Zanyar Adami och Inti Chavez-Perez. De två har pressat tidningen Gringos redaktionsgrav och den närmaste bekantskapskretsen på högst personliga (och ibland privata) reflektioner kring manlighet. Om killar som blir sexuellt utnyttjade, olyckligt förälskade eller bara slåss för njutnings skull. Här samsas hockeyminnen med funderingar kring Valerie Solanas SCUM-manifest.

Namnet till trots är detta inte en särskilt politisk bok. Den innehåller få, om några, referenser till feministbibeln Fittstim. Trots eller tack vare detta är texterna lätta att ta till sig för mig som kille. Jag kan ömsom känna igen mig och ta avstånd från författarnas upplevelser. Här, i blandningen av högt och lågt ligger textsamlingens stora behållning. Pitt stim är inget manifest för den moderne mannen, det är snarare en resumé – en CV – över erfarenheter av åtråvärda men ihåliga ideal.

Hade jag själv fått skriva ett kapitel hade det kunnat få handla om det förbjudna intresset för dans. Om hur jag som knubbig sexåring tog min enda lektion i klassisk balett. Både brorsan och syrran ägnade några år åt denna konstform, själv tyckte jag det var svårt och tråkigt. Något jag nu, med slankare proportioner, kan komma på mig själv med att ångra. Känner mig lite grann som Bart Simpson då han upptäcker just balettdansandet (givetvis förklädd). Men riktiga killar ska väl träna styrka och lira fotboll.

Tillbaka till boken som ger plats åt knarklangare, otrogna, fega, blodtörstiga män försöker ge en bild av att vara ung man. Jag kan förstå om detta låter som århundradets flopp. Det hade jag själv tyckt om avsändaren varit en annan än ett vinstdrivande Bonnierförlag. Klart berättelserna är redigerade för att vara intressanta, säljande. Plockar man femton drivna ynglingar får man också en säljande samling. Mycket få pekpinnar – desto fler öden att skratta sig harmynt åt eller förfäras av.

Detta mina damer och herrar är en god bok för bussresan eller fikarasten. Särskilt för dig som tror att dagens ungdomsgeneration består av samvetslösa små broilers.

Andra som kommenterat Pittstim: Fredrik Hertzberg (SvD), Daniel Levin (GP), Malena Rydell (DN), du själv?

Get the latest Flash Player to see this player.

Fotnot: lägg märke till de tre svävande potatisarna i inledningen.

Ett spöke går runt Europa – efterkrigstidens spöke. Med jämna mellanrum flyter sanningar om andra världskriget upp till ytan. Sanningar så tabubelagda att få tidigare velat röra vid dem. Själv uppvuxen med finsk mor känner jag mycket väl till att där finns sådant som bör lämnas därhän. Sånt hennes föräldrar och deras inte velat diskutera. Hos äldre bekanta känner jag igen samma mönster, frågor som besvaras med tystnad.

Ibland får dessa förbjudna frågor uppmärksamhet. Henrik Arnstad grävde i den finsk-svenska, civila spanjorer i sin, och nu har Jörg Friedrichs börjat gräva i den oskrivna tyska historien. När tidigare nedtystad historia uppmärksammas tycks det ta hus i hemligheternas helvete. Det är som när Lars Noréns dagbok publicerades tidigare i våras – det sätts skottpengar på brevbäraren. Fullt förståeligt givetvis. För alla berättelser är inte lätta att förhålla sig oberörd till.

När vår närtidshistoria skrivs om berörs vår egen verklighet. Om civila tyskar inte bara var bödlar utan också offer – vad händer då? Eller om Finlands högborgerlighet verkligen sympatiserade med nazisterna och därför ville alliera sig med dem? Då väljer en del, som docent Erkki Maasalo, att fortsätta förneka medan andra accepterar det nya. Problemet med båda dessa förhållningssätt är att anonyma civila kommer till skada. Finska, spanska och tyska veteraner – för att nämna några – har trots allt levt under status quo genom årtiondena.

Är det då rätt att börja röja för länge sedan mumifierade lik ur samvetets garderober? Hade Lenin rätt när han sa att man behöver knäcka några ägg för att göra omelett? Själv tycker jag mest att det verkar jobbigt oavsett vilken väg man väljer. För både den som talar och den som tiger har rätten på sin sida, rätten att känna sig kränkt.

Ibland blir livet lite bättre än man tänkt sig. På andra sidan av mitt livs tredje flytt tänker jag just så. Det som tidigare varit ett stressmoment fyller mig nu med ro. Även om packning, flyttstäd och transporter är högst opassionerade sysslor finns där ibland silverkanter på molnen. Read the full story

För ett halvår sedan diagnosticerades jag som deprimerad. “Egentlig depression” heter det tydligen. Sedan dess har jag mått både bättre och sämre än på länge. Jag har också lärt mig enomt mycket om hur jag inte ska bemöta konfidenter. Oftast har jag lärt mig detta av andra präststudenter. Deras misstag – min triumf… Read the full story