“Jag, liksom många andra män i min generation, är ovan att visa känslor. Men jag vill säga till alla som känner så: Våga visa svaghet, värme och känslor.” (Kungen, 2005-01-10)

Jämställdhetspendeln har svängt. Efter åratal av kvinnliga perspektiv släpps nu äntligen männen fram i mediebruset. Jag menar det rent bokstavligt. Men inte vilka män som helst, nu lämnas utrymme för de kännande männen. I tv-serier Entourage, där det är killarna som oroar sig för hur utseende, framträdande och rent vardagstjafs.

Det senaste utropstecknet på vägen är Pittstim, en antologi om manlighet signerad Zanyar Adami och Inti Chavez-Perez. De två har pressat tidningen Gringos redaktionsgrav och den närmaste bekantskapskretsen på högst personliga (och ibland privata) reflektioner kring manlighet. Om killar som blir sexuellt utnyttjade, olyckligt förälskade eller bara slåss för njutnings skull. Här samsas hockeyminnen med funderingar kring Valerie Solanas SCUM-manifest.

Namnet till trots är detta inte en särskilt politisk bok. Den innehåller få, om några, referenser till feministbibeln Fittstim. Trots eller tack vare detta är texterna lätta att ta till sig för mig som kille. Jag kan ömsom känna igen mig och ta avstånd från författarnas upplevelser. Här, i blandningen av högt och lågt ligger textsamlingens stora behållning. Pitt stim är inget manifest för den moderne mannen, det är snarare en resumé – en CV – över erfarenheter av åtråvärda men ihåliga ideal.

Hade jag själv fått skriva ett kapitel hade det kunnat få handla om det förbjudna intresset för dans. Om hur jag som knubbig sexåring tog min enda lektion i klassisk balett. Både brorsan och syrran ägnade några år åt denna konstform, själv tyckte jag det var svårt och tråkigt. Något jag nu, med slankare proportioner, kan komma på mig själv med att ångra. Känner mig lite grann som Bart Simpson då han upptäcker just balettdansandet (givetvis förklädd). Men riktiga killar ska väl träna styrka och lira fotboll.

Tillbaka till boken som ger plats åt knarklangare, otrogna, fega, blodtörstiga män försöker ge en bild av att vara ung man. Jag kan förstå om detta låter som århundradets flopp. Det hade jag själv tyckt om avsändaren varit en annan än ett vinstdrivande Bonnierförlag. Klart berättelserna är redigerade för att vara intressanta, säljande. Plockar man femton drivna ynglingar får man också en säljande samling. Mycket få pekpinnar – desto fler öden att skratta sig harmynt åt eller förfäras av.

Detta mina damer och herrar är en god bok för bussresan eller fikarasten. Särskilt för dig som tror att dagens ungdomsgeneration består av samvetslösa små broilers.

Andra som kommenterat Pittstim: Fredrik Hertzberg (SvD), Daniel Levin (GP), Malena Rydell (DN), du själv?

Klockan är 03.51 den 4 januari och jag har äntligen lagt tredje och sista åt sidan. Med tusentals sidor kurslitteratur på samvetet har jag ägnat de senaste två veckorna åt att plöja deckare. Ett lyckosamt deckarläsande visar det sig.

När jag mellan jul och nyår läste Stieg Larssons romansvit om hade jag inte en tanke på Read the full story

Studentlitteratur kostar i regel stora pengar. Om man inte handlar av ett miljövänligt elbolag. För då är allt frid och fröjd. ? Illusionen är lätt att ta för sann.

Om verkligheten ändå stämde överens med Kraft & Kulturs image vore jag en gladare student. Istället får jag hälften av vad jag betalar för. Med mångdubbelt förlängd leveranstid (3-7 dagar enligt ordern) och flertalet telefonsamtal som följd. I värsta fall har Lycknis slarvat bort ordern “det ligger en order här från 2006…“. I bästa fall ligger en anonym lapp med texten “restnoterade böcker levereras senare” ? efter att jag redan väntat mer än maximala 7 dagar.

Ok, jag förstår att marginalerna är små om man är nätbokhandlare. Men det borde väl inte drabba mig som kund? Lika lite som ett nattöppet Statoil skulle ha otrevlig och okunnig personal. Varför har de inte det? ? För att Statoil höjer priserna nattetid… så personalen får OB. Men Lycknis verkar göra tvärtom och kanske är det där skon klämmer; sista marginalen dras kanske i lönekuverten.

Jag har i vart fall bättre för mig än att söka reda på var Boris Benulic anställda har lagt mina kursböcker. Särskilt som jag redan har betalat för min order

Men, men… El-bolagen verkar förtjäna sina dåliga rykten. Särskilt de som söker lura studenter till snabba köp. Köp man sent lär glömma… eller få ut något av för den delen.

Kristna magasinet Ikon 1931 förtjänar all respekt. I nr 2/2007 intervjuas rasisten och sverigedemokraten David Kronlid. På tal om mänskliga rättigheter svarar Kronlid så här:

Reportern: Men om någon skickas tillbaka av misstag, riskerar den personen att bli torterade, eller kanske till och med dödad…

Kronlid: – Ja, men så får det vara i så fall. Hellre att vi gör några misstag än att alla får lida.

Senare i samma intervju förklarar Kronlid sin rasistiska syn på islam:

Reportern: Hur ser du ?som missionärsbarn? på mission i dag?

Kronlid: Det är bra. I alla fall om det är kristna som missionerar. Men ?…? vi borde förbjuda muslimer att missionera och bygga moskéer i Sverige.

Det skrämmer mig att det finns folk som fastnat i så idiotiska meningssystem som rasismen. Den enkla och genomskinliga retoriken må vara just lätt att ta till sig men den håller inte. För integrationen i Sverige går faktiskt framåt. Integrationen mellan svenska och utländska kulturer.

Det är assimilationen som är hotad. För det är assimilation rasister som Kronlid strävar efter. Problemet är att deras svenska är för kass för att de ska förstå skillnaden. Integration handlar om uppblandning: assimilation handlar om totalförändring.

Kronlid: Vi måste börja betona svenskhet istället för mångkultur. ?…? De borde sluta kyssa varandra på kinden, spruta på sig en massa parfym eller prata kaxig invandrarsvenska.

Praktiskt nog stämmer Kronlids fördomsfulla bild in på ungdomar i allmänhet. En ungdomsgeneration som influeras långt mer av massmedia än drygt 30-åriga David Kronlid från Örebro. Vilken fara löper egentligen blatteungdomar som kindpussas som svenska ungdomar med samma vanor slipper? Eller brat’s och fjortistjejer som också gillar att bada i parfym?

Framför allt undrar jag hur vi i Stockholm ska klassa norrlänningar, skåningar och gutefår som pratar kaxig dialekt. Stort tack till Hasse Boström och Mattias Karlsson på Ikon1931 för ett skönt repp.

Få kan ha missat lanseringen av slagkraftiga krogfenomenet The Game. Sedan jag själv hittat ett billigt ex på svenska har studierna blivit lidande. På mindre än en vecka har jag slukat mer än hälften av detta tidsdokument över manlig lust (kvinna läs: längtan efter närhet). Read the full story

Handelns Utredningsinstitut har så återigen presenterat vad man tror blir “årets julklapp”. Den hedervärda titeln som förra året tilldelades den platta tv:n har i år något förvånande gått till ljudboken. Från handelns sida väntar man sig alltså att årets hårda paket ska innehålla ett tiotal timmar inlästa strofer av Helena von Zweigbergk, litteraturpristagaren Orhan Pamuk eller kanske ur Kotler:s klassiska “Marketing Management“. Den som lever får som brukligt se – om HUI haft rätt i sin prognos.

Men det är inte första gången som kategorin böcker ryms i HUI:s prognosticering av vilken som blir julklappen med stort J. Senast 1999 utsågs “boken” till årets julklapp. Den sekulära handeln valde däremot att mörka vilken titel som sålde mest den julen. 1999 var nämligen året då Bibel 2000 för första gången fick följa med ned i julklappskorgen. Och Bibeln sålde bra; mer än någon annan bok gjort på mycket länge. Närmare 1 miljon exemplar lär Bibel2000 ha sålts i under sina första månader i handeln.

När årets julklapp nu återigen är en bok, om än inläst, har också VoxBiblia släppt hela Bibel2000 i mp3-format. Så om du nu ändå tänker ge bort en audiobook – ge bort nåt folk faktiskt har nytta av. Ingen lär orka lyssna igenom Ulf Lundells “Jack” mer än en gång… och det vore väl ändå ett slöseri med pengar.