Jag fick ett erbjudande om att resa iväg till Thailand mitt i mörkaste november. Halvless på teologistudierna och allt meck med CSN tackade jag ja utan att egentligen veta vad jag gav mig in på. Drabbades av en intelligensmässig blackout och packade ner det lilla av sommarkläder jag hade i Uppsala.
Nu, efter en månad i charterparadiset Pa-Tong på Phuket känner jag mig mest lite överrumplad. Inte så mycket av tillvaron på ön utan av hur mycket jag lärt mig om mig själv av att inte vara hemma i Stockholm/Uppsala. Om hur mycket jag har förändrats sen jag egentligen drömde om att resa utomlands och leva ur hand i mun.
För det hände en del annat i november. Jag insåg att jag förälskat mig i min närmaste tjejkompis. Det otroliga inträffade – hon berättade att hon fallit för mig. Instant happiness – fram tills jag faktiskt reste iväg. Sedan jag landade har inte en dag passerat utan att jag känt mig malplacerad. Jag har förlorat arbetsglädjen dag för dag och mest av allt längtat hem till Skype och vardagssamtalen med Henne.
Det må låta märkligt men jag har alltid sett tvåsamhet som en utmaning. Idag vill jag ingenting hellre än att kunna smyga ner en barnsligt textad post-it-lapp i hennes senaste pocketbok. En sån otrolig förändring i mitt sätt att leva. En ensamvarg som fallit hårt och landat i ett mjukt och fluffigt moln.
Är väl Hammarskjöld som sagt att den längsta resan är resan inåt. Smart kille.