ud-din.se | omarevangeliet

Vi erkände att vi var maktlösa inför drogen – att våra liv hade blivit ohanterliga.

Sällan har jag skämt så mycket som den helgen i de ångermanländska skogarna. Efter varje samtalsrunda kände jag mig allt mer misslyckad och svag. Att gråta inför tjugo vilt främmande människor har aldrig varit min önskedröm. Senast veckan innan stängde jag in mig i badrummet för att ingen skulle kunna ana att jag mådde dåligt. Stängde in mig trots att jag bodde själv.

Instängdheten gjorde givetvis ingenting bättre. Men det kändes bra att tro att jag hade kontroll över situationen. Jag höll mig själv i schack medan jag begick socialt självmord. Rädslan för att bli avslöjad som en total bluff hindrade mig från att våga vara mitt egentliga jag. Mitt jag bortom betygsmässiga framgångar.

Där satt jag alltså och försökte gömma mina uppenbara tårar tills föreståndaren punkterade den spända stämningen. Han var knappast en gudabenådat karismatisk retoriker men det han sa minns jag fortfarande:

– Vet ni varför ni mår så dåligt? Varför det är så svårt det här..?

Ingen svarade, så han malde på.

-…för att ni älskar era anhöriga, trots att de missbrukar.

Ingen präst kunde (eller hade vågat) säga det bättre. Denna idiotsäkert självklara och samtidigt smärtsamma sanning. Att vårt gäng anhöriga som samlats för att lära oss mer om att vara anhöriga till missbrukare innerst inne var där för att vi brydde oss om våra beroende familjemedlemmar.

Men så är också erkännandet det första steget mot tillfrisknande.

The opposite of love is not hate, it’s indifference.

And the opposite of life is not death, but indifference between life and death.

(Professor Elie Wiesel)

Under helgen som gick firade Stockholms stift ”Gud 08” på Stockholmsmässan. En helg fylld av seminarier, gudstjänster och engagerade samtal. Här är en präststudents reflektion kring folkkyrkan och dess framtid.

Dagens frilans Jacob Zetterman skriver mer sakligt om stiftsmöte, firmafest och hedersprofeten Marcus Birro.

Det är lätt att bli cynisk som präststudent. År för år ökar mina studieskulder i takt med att kyrkans medlemsantal minskar. 75 000 kr från CSN matchas av 75 000 utträden per år, en krona satsat – en medlem tappad. I detta sekulära och krassa ekonomiska utgångsläge skymningstid har stiftsmötet genererat nytt bränsle till ett befintligt hopp.

För mig manifesterades temat – Gud 08 framför allt i alla korta möten med tidigare eller blivande kollegor från stiftets många hörn. En församlingspräst som nyss doktorerat, en pastorsadjunkt som fått fast tjänst, en kyrkoherde som pensioneras och den yngre förmågan som får ta vid.

Att leva i kyrkans mitt innebär att ta plats i en ständigt pågående rörelse. Ett flöde att hämta kraft ur och bidra till. Så kontrasterar bilden inifrån kyrkan den som gärna förmedlas i våra nyhetsmedia. Larmrapporternas ansiktslösa siffror bryts mot anställda och förtroendevalda som är beredda att ge av sitt engagemang och sin tid till de miljoner som nås av Svenska kyrkan.

Ett konkret positivt exempel är kyrkomusikern som kände sig stolt över att spela på många förrättningar. Han menade att detta är en gudstjänstform som i onödan behandlas styvmoderligt. En enkel majoritet av våra möten med medlemmar sker ju just i samband med dessa. Så stärks bilden av att perspektivet ibland är viktigare än det vi betraktar. What you see it not always what you get.

Paradoxalt nog handlade mina tre seminarier om skam, sorg och krisberedskap. Tre begrepp vår kyrka är välbekant med. När kriser inträffar är det kyrkan folk söker sig till, och hon ställer också upp. Som ett centrum av ackumulerad grundtrygghet. Med det meningsskapande budskap som burit människor genom vardag, fest, kris och perioder av fattigdom.

Bortom vikande medlemssiffror påminder Marcus Birro om hur fel vårt perspektiv egentligen är. Vi tjänar en bas av 7 miljoner medlemmar men lägger ibland hela vårt fokus på det fåtal som lämnar gemenskapen. Har vi kanske förlorat greppet om det eviga uppdrag mänskligheten givits och för mycket hängett åt oss tillfälliga trender och nycker?

Helgen igenom har jag fått bekanta mig mer med folk som på ett eller annat sätt praktiserar, eller funderar kring, kyrkans uppdrag att ”tjäna den mänsklighet du har tjänat”. Folk som hellre ser den stora skogen av behov och tillväxt istället för ensliga förvuxna martallar. Kyrkans huvuduppgift är att vara här och nu, och lita till att Gud förser.

Paolo Roberto fick frågan ”varför firar kyrkan stiftsfest?” men valde att boxa bort den. För egen del, som präststudent, vill jag svara: för att idag fira det vi ännu inte har sett men hoppas på.