ud-din.se | omarevangeliet

– Jag kan ju skriva hur mycket som helst om kristen tro, jag tycker ju att det är skitintressant. Särskilt när man får den här publiken som förhoppningsvis också tycker att det är intressant. (Magnus Betnér)

Såg Magnus Betnér i gårdagens ”I ditt ansikte” på Kanal 5. Tyckte slutet på programmet var briljant, även om kanalen i sig är rätt risig. Betnér skulle alltså uppträda i en Metodistkyrka i Göteborg, resten av avsnittet funkade som en seg uppvärmning. Med stackars taxiförare som plågades med göteborgsvitsar och annat groll.

Gigget verkade ha gått galet bra. Betnér förvånade nog många med sin koll på både kyrkor och bibelställen, kanske för att hans pappa är missionspastor. Han skämtade eller funderade också kring klockrena vardagsfrågor från valfri sökare. Tonvikten låg (som vanligt) på att GT är svårt att förstå ”out of the box”. De billigare poängerna bjöd Jesus på – killen som umgicks tre år med ”tolv killar i klänning”.

Så, vad tyckte pastor Lasse Svensson om ståuppkomiken?

– Det är ju utmanande och jag menar det som är bra är att ni kommer hit och levererar er känsla, er upplevelse av det här.

Kan själv inte göra annat än att hålla med. Komikerna svor inte och verkade fullt medvetna om i att de stod i en kyrka. Nu menar jag inte att allt som sägs i en kyrka är predikan, sällan så. Min bild av uppträdandet var ändå att Betnér med kollegor verkade vara sig själva och publiken i kyrkan tycktes både skratta över både svåra och enkla poänger.

Kritiken har ändå inte låtit vänta på sig:

– Jag är mycket, mycket upprörd, besviken och sorgsen över det här. Det är helt okej att man driver med oss som kristna, men inte att man driver med det som är heligt i vår tro. Hur kan församlingen tillåta att man i ett helgat kyrkorum uttalar så grova hädelser? (Berndt Isaksson, Metodistkyrkan i Vetlanda, enligt Dagen).

Bloggaren  och muslimen(?) Leila funderar i vidare cirklar:

– Överlag kändes det som att de flesta tyckte det var ganska roligt. Men man kände onekligen för att skruva lite besvärat på sig när han sa saker som att Jesus var bög för att han hängde med 12 snubbar i klänning bland annat. Så får man väl inte säga tänker jag?

Vad tycker du själv? Se efter och tyck till!

[flv:http://www.youtube.com/watch?v=XRraxJutMWg 425 344]

Läser för övrigt att en komiker riskerar fängelse för påveförolämpning i fundamentalistiska Italien.

Har under fått en del frågor kring varför jag läser på en så ”konservativ” prästutbildning som Johannelunds teologiska högskola. Frågor som kanske inspirerats av dokumentären ”Jenny, Gud och tystnaden”, berättelsen om en kvinnlig präststudent som är gift med en kvinna. Jenny läste nämligen sin utbildning på samma högskola som jag. (Bedrup har fler citat om dokumentären.)

Ett enkelt svar är att jag valt lärosäte efter den utbildning som ges. Johannelund erbjuder nämligen Sveriges enda kompletta prästutbildning för Svenska kyrkan. Här kombineras teoretiska och praktiska kurser och så har det varit de senaste 150 åren. Redan i högskolans barndom fanns kombinationen, även om praktiken då kunde handla om att försvara sig mot lejon på de afrikanska missionsfälten.

Ideologiskt sett hade jag alltså ingen aning om att jag valt en skola där vissa studenter har en konservativare hållning till Gud, Jesus och Bibeln som ”sanningen”. Det var först när jag började läsa i Uppsala som jag insåg att många kursare tänkte och trodde annorlunda än jag själv. En del försvarade kvinnoprästmotstånd, andra kunde inte tänka sig att viga homosexuella ytterligare andra kämpade fortfarande med vissa delar av Svenska kyrkans moderna identitet. Ytterligare andra tänkte precis som jag själv.

Det fantastiska och svåra i denna tros- och åsiktsmångfald är att jag utmanas till att fråga ”varför tror jag/ du som vi gör?” Mångfalden främjas också av att studierna bedrivs i klasser terminsvis. Även om vi har olika åsikter strävar vi mot samma yrkesexamen/vigning, alltså samma mål. Vid slutet av dagen behöver vi kunna komma överens om hur vi kan leva tillsammans trots att vi inte delar uppfattning om allt.

Jag kan inte nog påminna mig själv och andra om att en teologisk utbildning är en unik miljö. En kuvös för religiöst intresserade. För i vilken församling jag än hamnar lär ortodoxin (trosbekännelsen) sällan vara viktigare än ortopraxin (trons utlevnad). Kanske är det en illusion men jag är av den bestämda uppfattningen att få ”vardagstroende” hänger upp sitt liv på om Gud är en man, om Jesus gick på vattnet eller om Jakob verkligen skrev Jakobsbrevet.

Nu handlade dokumentären om Jenny både om en person och den skola hon utbildades vid. Betoningen låg från mitt perspektiv ändå på en dokumentärfilmares bild av en persons upplevelser. Jag sticker inte under stol med att där ännu finns homofoba studenter och lärare vid Johannelund. Min poäng är att detta varken  är den enda tillåtna eller förekommande åsikten. Många tänker annorlunda, andra har ännu inte bestämt sig.

I vissa fall kan den ökända tystnaden vara ett uttryck för reflektion. Reflektion kring det någon ännu inte vet hur hon ska förhålla sig till. Ibland är det ändå skönare att säkert veta hur folk tänker, i vissa mer tveksamma fall önskar jag att jag aldrig slösat min tid…

Jag vet att jag inte delar alla mina studentkollegors åsikter och jag tror att det är en tillgång. Därför stannar jag kvar på Uppsalas kanske konservativaste högskola. Och för att jag är övertygad om att denna i kombination med Uppsala Universitet ger mig en god yrkesutbildning.

Få kursböcker talar rakt in i mitt eget liv. Ännu färre har fått mig att börja gråta. Visst händer det att jag känner igen mig själv eller andra i något av det jag läser. Oftast mättas jag med mer eller mindre nya oumbärliga kunskaper.

Terapeuten Tommy Hellstens Barn av Livet tillhör gruppen ofta tummade hyllvärmare i mitt ostädade studentrum. Den står där i all sin pocketglans och tickar som en otålig brevbomb i väntan på locka fram tårar hos den oförsiktige. För egen del har jag av att läsa den tunna boken framför allt lärt mig saker om mig själv. Skäms nästan att medge sånt ifråga om en självhjälpsbok.

”Medberoende är en sjukdom eller ett sjukdomsliknande tillstånd som uppkommer då en människa lever nära en mycket stark företeelse och inte förmår bearbeta denna företeelse så att hon kan integrera den i sin personlighet utan anpassar sig till den.” ur Barn av Livet av Tommy Hellsten

Med fokus på medberoende och mognad förklaras här hur närheten till något slags missbrukare kan påverka även den som minst förväntar det. Flera till synes vettiga idéer och tankemodeller samsas här med stundom flummiga exempel. Texten är också ett slags uppföljare till Flodhästen i vardagsrummet som grundligare berör upptäckten av beroendemönster.

Nåväl, jag ska inte starta bokhandel om ni trodde det. Däremot vill jag tipsa om Tommy Hellstens föreläsning i Lötenkyrkan i Uppsala den 21 oktober. Hade just skrivit ett tidigare inlägg när jag hörde att karln skulle till mina hemtrakter. Hoppas föreläsningen kan inspirera fler till att vilja lära sig mer om beroendepersoner och deras anhöriga.

En av mina favoritfilmer är Döda poeters sällskap. Historien om ett elitisktiskt amerikanskt pojkinternat som råkar anställa fel lärare. Denna lärare uppmuntrar studenterna till fritt tänkande. En idé som rimmar illa med tidens och omgivningens ideal: att barn ska förverkliga sina föräldrars drömmar.

För mig som vuxit upp i ett kristet hem väcker filmen frågan vems dröm jag lever. Är det min mors strävan efter att läsa till präst som drivit mig till Uppsala eller kanske ren likgiltighet inför min eget yrkesval. Påståenden som uttrycker klen tillit till mig själv och mitt eget omdöme. De speglar säkert också en ung människas känsla av litenhet inför den stora organisation som är kyrkan med stort K.

Funderingarna kring om jag verkligen valt rätt utbildning ekade i mig hela mitt första år på Johannelunds prästutbildning. Osäkerheten tycktes växa i mötet med mina studentkollegor. Deras tro och upplevelser av att vara kallade var minsann starkare. Och i mängden stod jag som knappt hade annat än min vardagliga relation till en människolik högre makt. Utan märken efter eldskrift på rumsväggen, inga coola uppenbarelser, inga profetiska drömmar.

Det är nästan skrattretande att se tillbaka på mitt tvivel så här ett år efter att jag antagits som prästkandidat. Hela det gångna året har jag nämligen fortsatt tänka på mig själv som stiftets undantag. Den som inte borde ha godkänts vid intervjuer, terapeutsamtal och praktikperioder. En prästkandidat inom den statistiska felmarginalen.

I sin bok Barn av Livet berättar Tommy Hellsten om en klient som lever mellan misslyckanden. Hon har hängt upp sin tillvaro på en ständig väntan på katastrofer. När så något gott händer missunnar hon sig det. Så långt lite förväntar hon sig av livet att glädjeämnena känns som parenteser. Det minner mig om bilden av något slags karmalik balans mellan godhet och ondska. En bild som tryggt nog saknas i den kristna tron – vi drabbas aldrig av det vi egentligen förtjänar.

Prästen, och tidigare diplomaten, Annika Wirén svarar på frågan om det bästa med hennes yrkesval:

”De stunder eller ögonblick när jag tror att jag bidrar till att en annan människa möter något av det som har förändrat mitt liv och gett det en mening. Samtidigt är det det svåraste eftersom sådant inte går att mäta. Få människor säger ”tack Annika för att du hjälpte mig att möta Gud.”

(Wallsten, Hanna ”Diplomaten som blev präst”, Kyrkans tidning  årg 27/25-26, 2007, s 6-7)

Nu har jag tvingats till mina studier. Under åren sedan flytten till Uppsala har funderingarna ändå fortsatt. Liksom vid alla val som kan kännas avgörande får det gärna vara så. Nu har jag ändå bestämt mig för att stanna vid Johannelund ett tag. Ett status quo som jag ständigt omprövar.