ud-din.se | omarevangeliet

Kreativitet är ett välanvänt ord i platsannonser. Liksom flexibilitet, stresstålighet och mod. Vissa slipper dock söka vanliga tjänster. Som regissören bakom tittarsuccéerna OC, Gossip Girl och Chuck. Drygt trettio år gammal pitchade han sin första storproduktion – och fick den finansierad, och såld över hela världen.

Några år efter premiären sänds nu hans andra förverkligade idé: en såpa om rika kids, också denna gång på en privatskola. Återigen ett Romeo och Julia-drama mellan fattig pojke och rik flicka. Därtill en OC:esk miljö  med dundersnygga och framgångsrika karaktärer.

Skrapar man lite grann på ytan blottas ännu en likhet serierna emellan. Lite i periferin befinner sig nämligen författaren själv. Det är som hade han castat look-a-likes till roller som liknar honom själv. I debutserien OC var det Seth Cohen, i GG Dan Humphrey och nu senast Chuck Bartowski i Chuck.

Softarkillarna som faller utom ramen för klassisk snygghet men ändå är lite edgy. ”Seth” (Adam Brody) blev ju till och med julmodell för JC häromåret. Lika konspiratorisk som idén må verka, lika genialt är den genomförd. Fick jag en miljon att spendera på cynisk realism för Kanal 5 skulle jag också satsa på sånt jag inte fått göra som barn.

TV-serien Chuck handlar om en kundtjänstkille (läs: datornörd) som får en superhet kvinnlig livvakt (Yvonne Strahovski). Detta eftersom han råkat ladda in försvarshemligheter i sitt huvud. Dan i Gossip Girl är kanske den mer balanserade av dessa tre alter egon. En sober stipendiat på en finare New York-skola som blir tillsammans med skolans it-girl; tjejen som bor permanent på ett lyxhotell.

Ska inte fördjupa mig alldeles i fjortisfakta om kändisar. Min poäng är just motsatsen – att sporra till inspiration snarare än beundran. Schwartz har, till synes, armbågat sig fram i filmbranschen trots att han är ung. Kanske har han hjälpts av sitt judiska påbrå, om det ryktet stämmer. Hur som helst underhåller han varje vecka miljoner (unga) tv-tittare – och skördar alltså frukterna av sin kreativitet.

Vad drömmer du om?

Norsk tv har förändrat mitt sätt att se på musik. Ur idel gråzoner har uppenbarat sig en stor, murrig svart skugga. Skuggan av Aimée Duffys djupa soulsound. Lättlyssnat som tuggummipop, men oh så mycket mer charmerande.

I avslutningen av NRKs Grosvold gled uppmärksamheten alltså över från Åsne Seierstad till detta lugnande walesiska sagoväsen. Nån slags tv-studiovariant (playback?) av singeln Mercy övertygade mig. Så, detta är en tjej som får flytta in i min mp3-spelare framöver.

Från albumet Rockferry och låten Delayed Devotion har följande strof fastnat i mitt medvetande. Så allmängiltigt, så användbart och ”så sant”.

When I knock you down

Where somebody’s gonna talk to you

Dear Ms Duffy – du är min nya anger management artist. Iaf om du sjunger den här låten när jag är småarg.

”Men jag tror att kyrkan som arbetsplats behöver förändras. Möjligheterna till att själv kunna påverka arbetet måste bli bättre. För att Svenska kyrkan ska överleva måste man se till de idéer de anställda har.” (Omar Ud-Din intervjuad i Dagen, 3 april 2008)

Blev igår uppringd av Therésia Erneborg på tidningen Dagen . Hon skrev på nån story om Svenska kyrkans nya kollektivavtal. Gjorde misstaget att svara direkt hellre än att be henne ringa upp en stund senare. Hade det varit andra än Dagen hade jag fått oroa mig storligen för resultatet.

Nu blev resultatet rätt okej ändå. En halvlång pryl om avtalen som jag fått färga med lite framtidsutsikter. Några korta citat utifrån det jag faktiskt tycker. Artikeln finns att läsa på tidningens webbplats .